Att leva med psykisk ohälsa

Att leva med psykisk ohälsa är något jag inte skulle önska min värsta fiende. Jag har haft perioder hela mitt liv där jag gått igenom depressioner men jag har alltid hittat en väg ut. Nu har mitt mående sjunkit så lågt att jag äter mediciner och denna gång känns det inte som att jag kommer hitta en utväg. Jag har alltid varit öppen med hur jag mår, mina tankar och känslor. Så vissa kan se mig som en person bara klagar. Jag vet, jag är också trött på det. Men man måste få ventilera när man mår dåligt och när man knappt har några vänner man kan vända sig till så blir det oftast bloggen som får lida.

Jag minns helt ärligt inte om jag varit i denna onda spiral i två eller tre års tid. Jag vet bara att de är 1.5 år sedan som jag själv sa upp mig från jobbet för att jag inte orkade mer. Jag bönade och bad till alla möjliga olika läkare att sjukskriva mig men ingen tyckte att jag var tillräckligt sjuk för de. Om dom skulle träffa mig idag, skulle dom ta tillbaka sina ord? De återstår att se när jag ska till psykologen om ca två veckor. Jag sa upp mig från mitt jobb för att jag inte orkade mer. Började äta mediciner och bestämde mig efter sommaren för att börja plugga på distans eftersom jag fortfarande var tvungen att betala mina räkningar.

Nu i November är sista gången som jag får pengar som faktiskt räcker till mina räkningar. Därför har måendet nu blivit ännu sämre och jag känner mig stressad dagligen. Jag har turen att ha en underbar sambo som kan hjälpa till men när man lider av denna sjukdom så tär det också något otroligt på ens relationer.

Från att vilja träffa min familj dagligen till att jag inte ens vill träffa dom längre. För jag skäms över att jag inte lyckats ta mig ur detta. Jag skäms för att jag har gått upp i vikt så pass mycket den senaste tiden. Jag har så otroligt dåligt samvete för att jag knappt träffar min familj en gång i månaden. Samtidigt som jag inte ens vill träffa dom på grund av skammen. Skammen över att må dåligt fast jag inte ens vet varför. Skammen över att inte ens kunna äta middag med min familj utan att få ångest.

Alla mina relationer har fått tagit stryk på grund av denna sjukdom. Jag har förlorat min allra närmsta vän. Jag träffar knappt folk längre för att det känns omöjligt att ens ta mig utanför dörren vissa dagar. Vissa dagar vill jag ta mig ut men ångesten stoppar mig. Jag vet att ångesten inte är farlig men så som den får mig att känna, de vill jag helst undvika.

Jag vet exakt vad jag behöver göra för att börja må bra igen men vad ska man göra om man bara känner sig trött på att kämpa? Jag är trött på att jag inte får rätt hjälp av vården, dom vill bara ge mig mer mediciner. Jag behöver någon att ventilera med, jag behöver någon som hjälper mig kring livets olika beslut. Jag behöver någon utomstående och deras tankar kring mitt liv. Men de är inte lika enkelt som folk tror att hitta en psykolog, jag har testat fyra olika psykologer och om två veckor ska jag träffa en femte. För kemin måste fungera för att jag ska kunna öppna upp mig.

Vissa dagar mår jag bra, jag skrattar och har energi. Medan vissa dagar ligger jag bara i en kolsvart rum under täcket och vill sova bort hela dagen. De jobbigaste med psykisk ohälsa är att de går upp och ner varje dag. Man har så mycket demoner i sitt huvud som tar över ens liv.

Jag behöver en paus, en paus från allt. En paus från alla tankar, en paus från allas synpunkter, en paus från livet.


love , verajönsson


Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229