Att vara dotter till en alkoholist

Jag minns inte speciellt mycket från min barndom. Ingenting alls egentligen. Jag minns de åren som vi bodde i villan, där pappa började dricka som mest. Där han psykiskt misshandlade min mamma varje kväll efter att vi barn gått och lagt oss. Vi hörde allt.

Dom sov på nedre våningen och vi syskon samlades alltid ovanför trappen, i den hallen stod vi alla. Tysta och lyssnade på varje ord som dom skrek åt varandra. De jag minns bäst är alla de gånger som äldsta brorsan alltid fick springa ner för trappen när man hörde att det höll på att bli fysiskt. Han fick alltid gå emellan. Min starka modiga storebror. Jag är tacksam för alla de gånger han har gått emellan men som barn så ska det inte behöva vara så. Han ska inte behöva gå emellan sina föräldrar när dom bråkar. Man satt alltid och tröstade de yngre syskonen, man försökte hålla sig i skinnet samtidigt som man egentligen var livrädd. Detta är vad jag minns från min barndom. Allt där innan är svart, kolsvart. Jag minns inte årtal, jag vet bara att vi bodde i villan 2012, när jag träffade Hampus. Jag minns inte när vi flyttade dit eller när vi flyttade ut. Jag minns bara detta. De stunderna i livet som jag var livrädd för att pappa skulle slå mamma.

Jag ser frekvenser över dessa händelser, under alla åren som de pågått. När det var dags för mig att flytta hemifrån så var jag orolig. Orolig för de yngre syskonen. Orolig för vad de skulle behöva gå igenom. Orolig för att jag inte skulle kunna övervaka situationerna. Orolig för att jag inte kunde vara där & trösta dom.

Att min mamma, min bästa vän, har genomlidit psykisk misshandel i över 15 års tid. Det gör ont. Min mamma har alltid varit mitt allt. Den jag alltid vänt mig till oavsett vad. Min mamma är värd så otroligt mycket mer än detta. Att hon varit så stark under alla dessa år, som hon har kämpat för oss barn. Mamma, du är min största förebild & jag hoppas att jag kommer ha samma relation med mina barn som jag har till dig.

När jag går igenom mina inlägg på Bilddagboken fr. 2008 så har jag flertalet gånger skrivit hur mycket jag hatade min pappa. Hur han förstört vårt liv. Det är hemskt att titta tillbaka på idag. Det är läskigt att mina positiva minnen av en nykter pappa har tynat bort. Jag minns inte min nyktra pappa. Det enda minnet jag har med min pappa är natten som vi åkte in till akuten för att jag hade så pass ont i magen. Det är den enda gången jag minns, att det bara var han och jag.

När jag bott hemifrån några år så upplevde jag inte dessa hemska nätter längre. Jag tänkte inte på det längre. Jag glömde bort det, för ett tag. Tills en kväll när jag bestämde mig för att sova kvar hos familjen när sambon var iväg. Då fick jag uppleva en sådan natt igen. En natt som drog mig tillbaka till barndomen. Tillbaka till dessa hemska minnen. Bråket denna natt var exakt likadant som tidigare år. Men nu var inte min storebror där. Denna natt försökte jag gå emellan, pappa puttade iväg mig, skrek mig rakt i ansiktet att jag inte skulle lägga mig i. Sen är det svart. Nästa sekund står jag ute på balkongen och ringer min storasyster mitt i en panikattack samtidigt som jag försöker trösta de två yngsta syskonen som klamrar sig fast runt mig. Det var 2 år sedan. Ytterligare två års tid i ovisshet har passerat och nu var det dags igen.

En morgon i December vaknar jag upp till en nyskapad grupp-chatt. En chatt som lillebrorsan skapat, lillebrorsan som fortfarande bor hemma. De hade hänt igen, men denna gång var droppen nådd. Psykisk misshandel hade nu övergått till ett slag. Det som jag varit orolig för under hela min uppväxt. Pappa hade ännu en gång druckit för mycket, börjat kasta skit på mamma, som vanligt, men denna gång slog han henne. Ännu en gång så kom lillebrorsan, tryckte ner pappa på golvet & skrek: Du slår inte min morsa!

Sedan denna händelse så har allt varit ovisst, ingen vet vad som kommer hända framöver. Det enda vi vet är att dom ska skiljas efter att ha varit tillsammans sedan dom var 15-16 år. Allt jag vill är att mamma & syskonen ska komma bort ifrån honom. Samtidigt som jag är väldigt orolig. Orolig över att han ska supa ihjäl sig. Han har vänt oss barn emot honom under alla dessa år. Samtidigt som jag hatar honom för hans sjukdom och det beteendet så är han fortfarande min pappa. Och ingen vill ju förlora en förälder. Jag är livrädd. Livrädd för att han ska tappa livslusten och ta slut på sitt lidande. Jag vill stötta honom, samtidigt som jag inte vill se honom. Jag känner inte igen honom längre. Vem är han? Hans personlighet har tynat bort med alkoholen under alla dessa år.

När jag & mina syskon pratar om detta idag så känns det som att denna uppväxt med en alkoholiserad far har förstört mig. Men inte dom. Jag kan idag börja grina av bara tanken på vad mina syskon går igenom när de tre äldsta nu inte bor hemma. För jag vet hur det har påverkat mig. Hur de påverkar mig än idag, i vuxen ålder. Hur ångesten slår till varje gång man ska hem till familjen och äta middag. Känslan av att jag aldrig vill stanna för länge för att slippa se pappa full. Alla de gånger som jag tvingat sambon att vara nykter på alla högtider för att jag vill hem. För att jag vägrar sova hemma hos mina föräldrar. Att träffa sin egen familj ska inte vara ångestfyllt, men för mig är det de.

När jag mår dåligt så skriver jag ner allt jag känner och tänker. Jag skriver samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna. Ögonen svider. Tårarna bränner. Hjärtat bultar snabbare. Klumpen i halsen blir allt större. Handen krampar. Du börjar bli tröttare, lugnare. Än en gång somnar du med tårarna som rinner ner för dina kinder.

/ skrivet 2021-02-04


love , verajönsson

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Lycklig
Lycklig,

Fy så hemskt finner faktiskt inga ord över allt ni barn gått igenom och din mor som fått utstå misshandel oavsett form! Hoppas ni alla tar er igenom detta och för stöd och hjälp rent professionellt. Kram

nouw.com/lycklig