Kronisk depression

Jag vet inte ens vart jag ska börja men samtidigt känns de som att jag har så otroligt mycket som jag måste få skriva av mig. För snart exakt två år sedan så åkte jag in till psyket för att jag skar mig själv, för att jag inte såg någon vändning i denna hemska sjukdom. För två år sedan så tog min depression över mitt liv. Den sa åt mig att bryta min kontakt med alla, jag flyttade ifrån min sambo. Jag började tvivla på allt runtomkring mig. Allt var fel. De kändes som ett stort mörker inom mig som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur.

Under dessa två år har jag sagt upp mig själv för att läkarna vägrat sjukskriva mig eftersom jag inte var tillräckligt sjuk. Jag har testat fyra olika mediciner utan framgång. Vissa dagar har varit bättre medan andra dagar har jag spenderat i sängen, under täcket. Under dessa två år har jag försökt kämpa mig ur detta mörker men de har inte gått. Jag har lovat andra i min närhet att inte skada mig själv igen, ett löfte som jag inte har lyckats hålla. När mörkret lägger sig över mig så är de en lättnad att få känna smärta någon annanstans.

Att leva med kronisk depression är som att du har en annan person inom dig, mörkret. Den som bestämmer hur du ska må, den bestämmer vad du ska tänka och känna. Den säger åt dig att du inte duger till något, den säger åt dig att avsluta ditt liv för de finns ändå ingenting här att hämta. Den gör så att livslusten sugs ur dig tills de inte är något kvar. De känns som att du går runt och är ett skal. Vill inte känna något, vill inte göra något, vill bara ligga i mörkret och låta livet svepa förbi.

Den säger åt dig att du aldrig kommer kunna arbeta igen, den säger åt dig att du inte är bra på något. Den får dig att tro att alla avskyr dig. Den får dig att vilja svälta dig själv. Samtidigt som man känner allt det här så försöker man trycka undan alla känslor och tankar men lyckas aldrig. Mörkret har tagit över.

Ingenting är roligt längre, ingenting är gott längre. Vad går livet ens ut på? Att man ska arbeta tills man går in i väggen för att sedan dö & lämna sina närmsta bakom sig i sorg.

Att inte känna en enda gnutta av lycka trots att man faktiskt har de rätt bra. Jag vet att de bara är jag som kan ta mig ur detta på egen hand men det känns helt jävla omöjligt. Jag vet att jag kommer må bättre igen om ett tag men jag vet även att detta mörker kommer ta över mitt liv i perioder så länge jag lever.

Att leva med detta mörker som man kämpar från att ta sig ur, så finns de människor som tror att man bara mår lite dåligt. Folk tycker att man ska ta tag i sig själv och bara börja arbeta. De funkar inte så. Ibland önskar jag att de människor som inte visar någon förståelse över huvudtaget ska få denna sjukdom, få känna hur de känns så att jag sedan kan sitta och trycka skit i deras ansikten. Folk tycker att man är lat för att man inte arbetar och bara sitter hemma. Om ni bara visste om kriget som pågår inombords.

Jag blir så förbannad på folk som tror att dom kan komma med sina pekpinnar när dom själva aldrig lidit av denna sjukdom. Har du ingen erfarenhet av kronisk depression så håll dina tankar för dig själv och säg inte åt mig vad jag ska göra!


love , verajönsson


Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229