Min historia

Jag är uppvuxen i Nacka, Stockholm. Mina allra första år i livet bodde jag i Fisksätra. Allt eftersom familjen blev större så flyttade vi till Älta. Från lägenhet, till radhus, till villa, till lägenhet, till hus, till radhus & till sist lägenhet. Jag är uppvuxen tillsammans med mina sju syskon, 5 bröder & 2 systrar. I alla hem har vi haft hundar, det har alltid hört till familjen Jönsson.

Allt som allt så skulle jag säga att jag har haft en bra uppväxt med tanke på hur många barn vi är. Vi har alltid delat rum vilket har stärkt våra band. Jag & mamma har alltid haft en speciell relation. Vi har alltid kunnat prata om allt & då menar jag verkligen ALLT. Än idag är hon min bästavän.

För att ha varit så många barn så har vi levt otroligt bortskämt. Idag, som vuxen så förstår jag inte hur mina föräldrar fick ihop allting. De är riktiga kämpar.

Samtidigt som allt i stort sett har varit bra så kan jag även säga att min uppväxt varit ett helvete i perioder. Visst har jag alltid haft många vänner, jag har varit med i de "populära" gängen i skolan, folk har sett upp till mig. Men jag har även varit den som blivit mobbad, spottad på & in-puttad i skåp. Jag har fått leva på båda sidorna, de bra & de dåliga.

Det har aldrig riktigt gått bra för mig i skolan när det kommer till alla ämnen. Jag hamnade ofta efter vilket resulterade i att jag hellre skolkade. Skolan har aldrig varit något för mig. Skolan har bara betytt ÅNGEST.

Jag minns alla vakna nätter som man låg med en orolig mage, kramade om ett syskon och hoppades på en lugn natt. Men tyvärr blev de inte många lugna nätter. Man frös till så fort man hörde att pappa skrek på nedervåningen & hjärtat började pumpa snabbare. Man var ständigt redo, redo för att behöva springa ner för trappan för att be mamma & pappa att sluta bråka. Eller rättaresagt be pappa gå & lägga sig för att han druckit för mycket. De var samma visa i stort sett varje natt.

Ju äldre man blev desto mer vågade man stå på sig & gå emot sin egen pappa för att försvara sin mamma. De var ofta vi yngre syskon satt i trappan & grät medan storebrorsan alltid fick lugna ner pappa & få honom till sängs.

När jag tänker tillbaka på min uppväxt så är det dessa nätter som jag tänker på allra först. All oro, all stress.

Jag minns att man många gånger var så förbannad på den där spriten som tog min pappa. Så arg att man många gånger gömde den eller hällde ut den. I hopp om att de skulle hjälpa. Men de hjälpte aldrig. Vi har haft många seriösa samtal & försökt lösa detta som en familj. Och idag kan jag säga att det är MYCKET bättre. Alla i familjen hanterar alkohol på ett helt annat sätt än innan.

Efter dessa händelser så har jag varit ganska anti alkohol & klagar ofta på min fästman när han ska ut och ta en öl eller två. Jag har fått bearbeta detta i vuxen ålder & än idag tror jag inte att jag fått bearbeta allt som jag behöver. För det är nämligen första gången som jag skriver detta, någonsin! Och i skrivande stund så rinner tårarna ner för kinderna.

Samtidigt så är det otroligt skönt att få ut detta, att få skriva detta. Att det är så här min uppväxt har sett ut. Jag kommer aldrig att få en lika bra relation med min pappa som jag har med min mamma. Dessa händelser har verkligen satt ärr i mig & kommer vara med mig hela livet. Jag är väldigt noga med alkohol runt omkring barn & har redan bestämt hur jag ska uppfostra mina barn. Mina barn kommer aldrig få se mig full, jag en otrolig respekt för alkohol & vad den gör med människor. För det är något som jag aldrig kommer få ur mitt huvud. Spriten som förstörde min uppväxt.

Min uppväxt har på ett sätt varit ett helvete men på ett sätt så är den bara full av kärlek. Jag hoppas bara att ingen annan behöver gå igenom en liknande uppväxt med en förälder som inte kan hantera alkohol. Jag hoppas innerligt att ni som gått igenom liknande får/fått rätt hjälp. För detta måste pratas om, för din skull. Detta är som ett stort sår inom mig som öppnas upp varje gång det blir för mycket alkohol runt omkring mig. Jag avskyr idag vuxna människor som är fulla, tycker det är obehagligt.

Samtidigt som detta skedde så tog jag till mitt självskadebeteende. Jag började skära mig för att få bort allt det som gjorde så ont inom mig. Jag försökte få ut smärtan. Smärtan av att ständigt vara orolig. Jag har besökt många kuratorer & psykologer i mitt liv men jag har tyvärr dålig erfarenhet kring det också. Än idag är vården ett skämt & jag har fortfarande inte fått rätt hjälp & utlopp för mina känslor & minnen från barndomen.

Sedan jag flyttade hemifrån så blev allt bättre, för min del. För jag behövde inte vara hemma om nätterna & gå igenom samma visa varje gång. Men samtidigt så hade jag dåligt samvete eftersom jag visste vad mina syskon gick igenom när jag inte var där. Även i vuxen ålder har jag fått kliva emellan & sedan dess så kan jag inte komma hem utan att få ångestpåslag. Även om jag älskar att umgås med min familj så kommer ångesten varje gång jag ska dit. För att man varit med om saker som man helst av allt vill glömma. Saker som inte går att glömma.

Genom allt detta så har jag upplevt både depressioner och ångest. I olika perioder i mitt liv, men det har alltid funnits där. I bakgrunden. De var inte för än 2018 som jag föll, då slog allt till. Jag klarade inte längre av att gå till jobbet. Jag var ständigt i mina egna tankar & hörde knappt vad andra sa. Jag kunde inte längre åka kommunalt utan att få en panikattack. Där började min resa mot att bli frisk.

Jag har testat alla möjliga slags antidepressiva & ångestdämpande. Jag har träffat flera olika psykiatriker, olika läkare. Men ingen kan ge mig rätt hjälp. Än idag, nästan 3 år senare så har jag fortfarande ingen att ventilera med. Jag har fortfarande ingen att prata med. Läkarna sätter mig på mediciner & skickar hem mig. Där är jag än idag. Kämpar dagligen med att bli frisk & hitta rätt läkare eller psykiatriker.


love , verajönsson

Gillar

Kommentarer