MIN RESA: PSYKISK OHÄLSA

Allting började ganska tidigt. Redan när jag gick i årskurs sju så hade jag fullt med sårskorpor på kroppen för att jag hade skurit mig på både underarmarna & benen. Jag hade en väldigt dålig period i sjuan då jag blev mobbad av några äldre tjejer. Jag gick i korridoren, och där kom dom. Våra blickar möttes och jag visste att jag inte skulle få gå förbi obemärkt. Jag blev nervös och innan jag visste ordet av det så blev jag puttad in i skåpen. Tjejerna skrattade åt mig och gick vidare.

Men tjejerna hade inte fått nog. Senare på lunchen så satt jag vid ett bord. Helt plötligt satt dom och omringade mig, jag vågade inte säga något. Men jag mötte hennes blick, hon Veronica. Fortfarande kan jag avsky att höra hennes namn. Hon såg mig in i ögonen med ett hånflin på läpparna, hon tuggade på något. Helt plötsligt så spottar hon morot rakt i mitt ansikte som hon sparat i munnen från matsalen.

Där och då brast de för mig. Jag bestämde mig för att jag ville byta skola, jag ville aldrig gå dit något mer. Jag bytte skola och allt var bra, i ca 1.5 år. Trots att jag hade skaffat vänner, jag var hyfsat populär, så var de fortfarande något som gjorde mig deprimerad. Jag hade skurit mig ännu en gång och denna gång blev både jag & mamma kallade till skolans psykolog. Jag kommer ihåg att jag bara satt där, knäpptyst. Jag ville inte prata med någon.

Åttan gick, nian gick, första året på gymnasiet gick innan jag bestämde mig för att hoppa av skolan. Jag klarade inte av den miljön längre, jag kände mig färdig. Sedan dess har jag hoppat väldigt mycket fram och tillbaka. Jag har haft både bra och dåliga stunder.

Men allt började egentligen nyåret 2018. Jag kände hur allting bara kändes fel. Jag tvivlade på allt, jobb, familj, partner. Ingenting kändes rätt. Efter ett riktigt dåligt nyår så tog de bara två dagar tills jag bestämde mig för att flytta hem till mamma och pappa ett tag för att fundera kring allting. Jag bodde på mamma och pappas nedre plan i huset. Satt mestadels i mörkret hela dagarna och lyssnade på deppig musik, varvandes med att sova. Jag ville inte äta, jag ville inte umgås med någon. Jag ville vara själv.

Dagarna gick och tillslut så orkade jag inte mer. Jag tog fram rakbladet och började skära mig. Dagen efter insåg jag att jag behövde hjälp. Riktig hjälp. Jag hade inte ätit ordentligt på flera dagar och blodet pulserade ur genom min arm. Senare den dagen så ringde jag psykakuten. Jag lyckades få en tid & min syster körde in mig. Väl inne så fick jag berätta hur jag mådde och dom frågade om jag hade skurit mig. Jag kollade på min syster och sa förlåt och sedan drog upp tröjan för att visa armen.

Jag kommer aldrig glömma den stunden, blicken i min systers ögon. Psykakuten skrev ut ångestdämpande och sömntabletter och sedan blev jag hemskickad.

Enda sedan Januari 2018 så har jag fått kämpa, försökt få läkarna att sjukskriva mig, men utan att lyckas. I Juni 2018 så säger jag upp mig för att jag inte orkar ta mig till jobbet längre. Jag blir hemma i ca 1 års tid med lite inkomst från AF. Efter sommaren så bestämmer jag mig för att börja plugga, men detta beslut var endast för att kunna ha någon typ av inkomst. Jag bestämmer mig för att plugga till barnskötare och de första månaderna går bra.

Men jag var ju fortfarande inte fri från min psykiska ohälsa. Vissa månader klarade jag inte av att ta mig in till skolan för att skriva prov. Så jag hamnade lätt efter. Samtidigt som jag pluggade så gick jag på X antal läkarbesök och psykologbesök. Jag kämpade för att bli sjukskriven men de blev jag aldrig.

Dessa senaste år har varit mina absolut värsta år i livet, jag har varit så långt ner på botten att jag sagt upp mig själv, jag har skurit mig själv igen alldeles för många gånger för första gången sedan min skoltid. Dom allra flesta dagarna har spenderats i sängen med fördragna gardiner. Jag har kämpat med att hitta rätt anti depressiva men inte lyckats hitta dom ännu, år senare. Och läkarna anser fortfarande att jag är fullt frisk för att kunna arbeta trots att jag inte klarade av att ta mig utanför min ort på nästan två år.

Jag har fått kämpa utan hjälp från vården. Jag har fått kämpa för mitt liv med min familj & partner som stöd.

Enligt mig så är vården ett skämt, man får aldrig den hjälp man behöver när man behöver den som mest. Nu är de år 2020 och i Mars har jag blivit remitterad till psykiatrin för att vårdcentralen anser att jag har för stora problem för dom. Men ändå vill dom inte sjukskriva mig. Så år senare så fortsätter jag min kamp mot att bli sjukskriven för denna hemska psykiska ohälsa.

Psykisk ohälsa är en sjukdom som jag inte ens skulle önska min absolut värsta fiende. Den tar livet ifrån en, de finns inte glädje eller hopp kvar. Den bestämmer över ditt liv. Tills den dagen då du blivit tillräckligt stark att slå tillbaka!


love , verajönsson


Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229