Vecka 8-10

Från vecka sju egentligen så var jag otroligt trött. Illamåendet slog även till som en käftsmäll. Ingenting har varit gott i matväg, hållit mig till citronvatten och vindruvor för det mesta.

I början av vecka tio så hade vi vårt första ultraljud där vi fick se att de faktiskt låg en liten där inne som rörde på sig för fullt. Jag fick ringa upp sambon på videosamtal så att han kunde vara med. Han grät, när han såg lillen där inne. Jag däremot, kände mig tom. På något sätt så förstod jag fortfarande inte att de faktiskt låg en liten där inne. Tampades med skuldkänslor efter detta, hemska skuldkänslor för att jag inte kände mig glad, för att jag inte grät som H.

Hela vecka tio var jobbig för mig. Hormonerna var överallt och ingenstans. Jag hade vid flera tillfällen riktiga panik känslor. Panik över att det växer något inom mig, panik över tröttheten och illamåendet. Panik för att de kändes som att jag var instängd i min egen kropp.

Det talas inte mycket om för att de flesta som känner detta skäms, precis som jag. Trots att det tog fem års tid för denna lilla krabaten att klamra sig fast så kände jag mig inte glad över att vara gravid. Allt kändes jobbigt och panikartat efter vecka nio.

Men bara för att jag kände detta så betyder det inte att jag inte är tacksam. Jag är otroligt tacksam för detta lilla under men alla gillar inte att vara gravida, att tappa kontrollen över sin egen kropp. Och det är inget fel med dessa känslor. Det är normalt. Det är normalt att få panik när det händer saker med din kropp som du inte kan styra över.


love , verajönsson

Gillar

Kommentarer